Fredagen den förra gjorde jag en kyrkovisit för att säga hej då till en kär som under en snömånad nu 2012 fick punkt för sina sina djupa, mörka stora ögon, sitt varma hjärtas slag. Sitt liv. Kiah & jag pratade mycket om mycket innan vi rann ur varandras tillvaro för en årtid sedan & någonstans bland samtal om bekymmer & kärlek & kärleksbekymmer ploppade åsiktsdiskussioner alltid upp då jag brinner & hon brann. Kiah var intelligent. Passionerad. Engagerad. Hon tänkte frihet, rättvisa, omtanke, framtid & intresserade sig framför allt för frågor kring djur & miljö, rasism & jämställdhet. I jämställdhetsspektrat finner vi tuttrevoltsfrågan: bröstvårterättvisa.
Kiah hade en betydelse för då frågan grodde under jord för mig, & jag då den grodde för henne. Vi närde åsiktsfröer inom bröstfrågan med snack framför pizzatallrikar eller smattrande vid MSN. Det var henne jag vädrade mitt missnöje med för ingen av mina dåvarande vänner förstod så som hon denna problematik. Det var hon som uppmärksammade mig på att det ju är just bröstvårtorna som ses som förargelseväckande vilket vi båda fann komiskt då bröststorleken så ofta nyttjas som ett motargument trots att det där stora som är
runt knoppen är acceptabelt.
Om inte våra liv hade varit så kaotiska då & vi för upptagna med dessa & oss för att tillsammans slå rot & blomma ut i kamp hade vi strävat efter att hålla en tankeväckande fotoutställning vi idékläckte. Jag är kreativ & kamerakär vilket även Kiah var, så pass att hon kunde titulera sig professionell fotograf innan hon placerades i kista.
Inte bara lever Kiah vidare i dom människor hon knöt band till & påverkade. Hennes tankar, åsikter & värderingar finns sparade i volangad hjärna & dessa kommer jag att vidareutveckla - förhoppningsvis med den fotoutställning vi planerade - för kampens skull. För jämställdhetens skull. För rättvisans skull. För Kiahs skull.
